Kristens resa är en märkvärdig bok. Det är så mycket i Kristens levnad, som passar in på vem som helst. Vem har inte ibland gått ned sig i Misströstans träsk eller suttit fången i Tvivlets slott eller knogat uppför berget Svårighet? Och vem har inte upplevt gryningen efter en genomkämpad natt? Landskapet som författaren tecknar bygger mer på människokunskap än på geografi.
"De människor, som ni ser ligga krossade på bergsklyftans botten är en tankeställare för andra, att de må ta sig i akt för att klättra för högt eller komma för nära branten av detta berg." Detta berg kallat Villfarelse.
"Den människa, som far vilse ifrån förståndets väg, hon hamnar i skuggornas krets."
I Tvivlets fängelse behövde han inte stanna. Han sjönk inte heller i Dödsflodens vågor. Tack vare att han hade en god vän vid sin sida. Hoppfull hette denne.
Jag tackar Benjamin Franklin för boktips. Till hans favoriter hörde Johan Bunyans "Kristens resa", som med sin klara, återhållsamma prosa gjorde ett djupt intryck, liksom det centrala temat i boken att både individen och mänskligheten gör framsteg genom att ständigt öka sitt vetande och genom att lära sig något av sina motgångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar