Livet är komplicerat.
Det finns en enkel regel för hur man handskas med det emotionella lidandet som livet erbjuder. Steg 1. Fråga dig själv när du upplever emotionell smärta: "Är det här lidandet - min ångest eller mina skuldkänslor - existentiellt, eller är det neurotiskt? Berikar den här smärtan mitt liv och mitt sätt att fungera, eller begränsar den det?" Om du till exempel är ängslig för hur du skall hinna lämna in din självdeklaration i tid, så är det en existentiell ångest. Se du bara till att få in din deklaration i tid. Om du konstaterar att det lidande du upplever är neurotiskt och till hinder för dig i ditt liv, då tar du steg 2. Frågar du dig själv: "Hur skulle jag bete mig om jag inte hade den här ångesten eller de här skuldkänslorna?" Steg 3. Bete dig på det sättet (som svar på steg 2). "Bete dig som om" och "Gör bilden sann".
De flesta omogna människor är de som sitter och beklagar sig över att livet inte uppfyller deras krav. De förhållandevis få som är verkligt mogna människor är att de ser det som sitt ansvar - och som en möjlighet - att uppfylla livets krav. "Vi kan inte förlora, när vi väl inser att allt som händer oss har till mål att lära oss helighet."
Vår unika mänskliga förmåga till förändring och förvandling återspeglas också i vår andlighet. Det finns olika stadier av andlig utveckling. Stadium Ett, "kaotiska/antisociala" stadiet. Detta tillstånd kännetecknas i allmänhet av avsaknad av andlighet, och de människor som befinner sig på detta stadium är ytterligt principlösa. Stadium Två, "formella/institutionella" stadiet. Människor som befinner sig här är beroende av någon typ av institution för att klara sig. Stadium Tre, "skeptiska/individuella" stadiet. Människor i Stadium Tre ligger före dem i Stadium Två i sin andliga utveckling. Utan undantag är de sanningssökande. Om de söker sanningen tillräckligt djupt och tillräckligt brett, så kommer de att börja finna vad de söker. De kommer att kunna foga samman tillräckligt många bitar av sanningen för att ana en glimt av den stora bilden och se att den inte bara är oerhört vacker, utan att den på egendomligt sätt innehåller många av de primitiva myter och vidskepelse som deras föräldrar och farföräldrar i Stadium Två trodde på. Och det är vid den här tidpunkten som de börjar övergå till Stadium Fyra, "mystiska/kollektiva". De ser ett slags sammanhag under ytan av det synliga.
De rent psykologiska stadier som ingår i en normal mänsklig utveckling framskrider på ungefär liknande sätt. Barn upp till omkring femårsåldern håller sig i hög grad i Stadium Ett. De har inte internaliserat skillnaden mellan rätt och fel. Från ungefär fem till tolv års ålder är de flesta barn något av Stadium Två-individer. De kan hitta på hyss, men de är inte upproriska på allvar. I grunden tror de att det sätt som mamma och pappa vill att saker och ting skall göras på är det sätt på vilket de bör göras. De är bra på att imitera och följa efter. Men i tonåren bryter helvetet löst. Allt vad mamma och pappa säger blir nu ifrågasatt och avvisat. Det är den enskilda individens stadium för ifrågasättande och skepticism. Och man kan inte nå fram till Stadium Fyra förrän man bearbetat sin pubertet. Även om inget av stadierna kan hoppas över, så kan vissa människor passera genom vissa stadier snabbare än andra.
- ur "Vidare på den smala vägen" ("Further Along the Road Less Traveled " by M. Scott Peck)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar